Hendrik Zeitler är mannen som tog med sig storformatkameran in i ladugården.
Nu har han gett den svenska kon en plats i fotografihistorien.

Koprojekten började med att Hendrik Zeitler funderade kring porträttfotografi. Han var kritisk till tankarna om att det lyckade porträttet var ett samspel mellan fotografen och den avporträtterade.
- Alla fotografer vet att det egentligen är falskt, eftersom det är fotografen som styr. Jag ville testa vad som skulle hända fotografiskt om man tog porträtt av någon som inte vet vad bildspråk är, någon som är omedveten om kameran.
Hendrik åkte till en gård utanför Valdemarsvik i Östergötland, där en kompis till honom vuxit upp, och monterade upp sin storformatskamera i ladugården. Han fortsatte hos en bonde i Tvååker i Halland.
- De första bilderna är på ganska långt avstånd, sedan kom jag närmare och närmare. Först experimenterade jag lite med grisar också. Men de har så små ögon, så det blev inte lika bra.

Han ville skapa riktiga porträtt, och avbilda varje ko som en individ. De är olika belysta allesammans. Precis som en porträttfotograf har han använt sig av ”beauty dishes”, blixtreflektorer som ger ett speciellt ljus och små blänk i ögonen.
Projektet har fått namnet ”De utvalda”. Korna på bilderna bär alla identitetsbrickor, som gör dem till en del av ett system där de bara är en vara. Men när Hendrik fryser ögonblicket och gör det odödligt låter han oss tro att just dessa kor, i detta ögonblick, blir individer.
I färdigt format är bildernas kor lika stora som riktiga djur. Resultatet är starkt, slående, obönhörligt. Och det ser faktiskt ut som om kon och fotografen har ett intensivt samförstånd, precis som på porträtt av människor.
- Problemet var att korna var ganska ointresserade av mig i verkligheten, de tröttnade efter två minuter. Jag fick stå och vifta med halm och allt möjligt för att få kon att titta in i kameran.
Trots att det går långsamt att ta bilder med storformatskamera ville Hendrik inte välja något annat.
- Jag tycker att det oftast är enklare att komponera en bild med en storformatskamera. Visst, man blir långsammare, men eftersom man måste koncentrera sig så mycket för att få en bra bild, blir det ofta bättre. Tar man en massa bilder med småbildskamera för att göra urvalet senare blir man lätt slarvig.

Han har gjort två olika serier, på grund av den stora efterfrågan på bilderna.
- När jag skulle visa kobilderna inom utställningen Ny Svensk Fotografi på Hasselblad Center sommaren 2005, var korna redan bortlovade till Sörmlands Museum i Nyköping. Jag hade dessutom redan visat dem i och nära Göteborg flera gånger och bestämde mig för att ta nya bilder, svartvita, och med en vit fond.
Den nya serien är svartvit. Fokus har flyttats lite, och själva kon – istället för porträttet – har den verkliga huvudrollen. I den första serien är ”korna” både kor, kvigor och tjurar, men i den svartvita serien är alla djur nyförlösta kor.
- Kon anses ofta vara en moderssymbol. Men i verkligheten har en modern ko ingen kontakt med sina kalvar, och hon kommer aldrig nära en tjur utan insemineras för att bli dräktig.

Porträtt av kor skulle kunna bli komiska, men jag tror inte särskilt många betraktare skrattar åt Zeitlers bilder. De kan tolkas på många olika sätt, men en och annan köttätare skjuter nog tallriken med lunchbiffen ifrån sig efter att ha mött kornas blick. Korna tittar rätt in i våra ögon, stumt anklagande.
Hendrik är själv vegan och djurrättsaktivist. ”Anklagelsetolkningen” var inte hans ursprungliga mening, men han förstår att den kan uppstå och motsätter sig inte den.
- Inga tolkningar är direkt fel, och jag tycker ofta att det är
intressant när folk läser in nya meningar i mina bilder. Det anklagande ligger ju ganska nära om man plötsligt konfronteras med en stirrande blick av ett djur som utsätts för ganska mycket av oss.

En av kobilderna hänger nu på Hendriks vägg i lägenheten i Hammarkullen i nordöstra Göteborg. Kossan blickar ut över ett välstädat vardagsrum med väl valda secondhandmöbler. En del fotoböcker i bokhyllan. Ingen teve. August Strindbergs Röda rummet på nattduksbordet.
Just idag är det mulet och snödisigt, men på klara dagar kan man se över skogen ända in till stan från Hendriks fönster.

Hendrik flyttade till Göteborg 1999, som utbytesstudent på Högskolan för fotografi och film. Han åkte aldrig tillbaka till Tyskland igen, utan blev kvar. Medan andra studenter offrade blod, svett och tårar för att få bo någonstans kring Järntorget flyttade Hendrik till Hammarkullen, en förort många rynkar på näsan åt.
- Jag vet att många som bor här skulle bo någon annan stans om de hade råd att välja. Men jag trivs här. Lägenheten är billig men ändå stor, så min flickvän har nästan flyttat in också.
Han bjuder på rykande het hemgjord linssoppa, och berättar.
Hendrik växte upp i en liten by, nära Hamm i västra Tyskland. Han tyckte om hardcorepunk, åkte skateboard och pratade politik med sina kompisar. Han blev mer och mer politiskt engagerad på vänsterkanten, Hendrik och hans kompisar kallade sig antifascister.
- Men i Sverige förknippas AFA med något våldsamt, vi var inte alls våldsamma.

Ganska tidigt blev han också intresserad av naturen. Hendrik reste och fjällvandrade i Sverige, Norge och Finland, ensam eller med kompisar. När han var utbytesstudent i Malmö 1991-92 fick han en kompaktkamera, lite senare skaffade han en Leica och en Hasselblad. Kameran var alltid med, och någonstans på vägen blev fotograferandet ännu viktigare än naturupplevelsen och resorna.
Det var naturfotografi som gällde.
- Jag lärde mig allt som är viktigt för naturfotografer. Naturfotografer är ofta tekniknördar, skapar tekniskt perfekta bilder och väntar länge på rätt ljus.

Hendrik åkte ensam till Alaska, tältade och cyklade i tre månader. Han letade efter sällsynta djur och storslagna miljöer – och de var inte svåra att hitta.
- Det är inte alls svårt att fotografera djur, det gäller bara att resa dit de finns. Till exempel vithövdade havsörnar finns i mängder runt fiskfabrikerna i Alaska. Fotograferna brukar köpa en låda fiskrens, och stå och kasta för att få bra bilder när örnen tar maten. Men man visar aldrig miljön runt omkring. Björnar var också lätt att fotografera, det fanns en plattform där fotograferna kunde stå. Det blir trångt bland fotograferna, när alla jagar samma sorts bilder samtidigt.
Hendrik tröttnade ganska snabbt på den sortens fotografi. Han tog ett steg åt sidan, och valde att ha med turistbussen och fotograferna på bilden av det storslagna landskapet. Han började fotografera överkörda djur, lika gärna som levande djur.
- Ärligt talat är det i den formen man oftast möter djur i Alaska.
Problemet med naturfotografin är kanske att den själv säger sig ha ett uppdrag, medan ingen vet riktigt vad det består i, tycker Hendrik. Bilderna har oftast bara en estetisk dimension.
- Det finns ju en uppenbar konflikt mellan att producera vackra bilder och att dokumentera en del av naturen, och estetiken verkar ha vunnit där.

Spåren av både naturfotografin och det politiska syns i Hendrik Zeitlers fotografi fortfarande för den som tittar noga. Från naturfotografin har han kvar det tekniskt skickliga, känslan för ljus och form. Vänsteridealen har han också kvar, och en del av hans bilder kan tolkas politiskt.
Ett pågående projekt visar bilder från platser som spelat en roll i 1900-talshistorien: ett hus i arbetarkravallernas Ådalen, platsen på Vasagatan där en demonstrant blev skjuten av polis under Göteborgskravallerna, hyreshuset i Karlstad där Osmo Vallo blev misshandlad till döds. Han har fotograferat djurrättsaktioner och demonstrationer.
- Jag är intresserad av den fotografiska bilden som historiskt dokument.
Ett annat ”historiskt” projekt är att göra ett fotoalbum om sitt eget liv.
- Nu när alla har digitalkameror gör inte folk fotoalbum längre. Det finns en risk att en massa bilder går förlorade, man byter mjukvara och så går det inte att läsa bilderna längre.

Att Hendrik blev medveten om att fotografi kan vara mycket mer än estetik tackar han Högskolan för fotografi och film – det vill säga Fotohögskolan - i Göteborg för. När han kom till Sverige som utbytesstudent en andra gång kom han från fotografiutbildningen på Designhögskolan i Dortmund.
Den är inte alls lika konstinriktad som Högskolan för fotografi och film i Göteborg, och Hendrik såg sig själv som dokumentärfotograf. När han först kom till Göteborg blev han chockad över hur fritt allting var på skolan.
- Först tyckte jag att det var FÖR fritt. Sedan insåg jag vilka möjligheter som öppnade sig. Vi kunde göra vad vi ville, och det fanns alltid lärare som stöttade när det behövdes. Det förs alltid en ganska djupgående diskussion om fotografins innehåll.
Ett skolprojekt om Åstol blev en vändpunkt. När han paddlade mot Åstol var Hendrik en dokumentärfotograf. När han vände om och lämnade ön vad det som konstnär. Han hade tänkt sig att fotografera ön vintertid, men fick ett infall och frågade om han fick komma hem till en dam han träffat på färjan. Hon sa ja, och han fortsatte knacka dörr och tog bilder av människor som tittar ut från sina hus. De kan tolkas både som att människorna längtar bort, eller som att de kollar vad grannen har för sig som folk i små samhällen brukar ibland.
Exteriörbilderna från ön skildrar en stillsamt intensiv, nästan överjordisk stämning.
- Nästan alla som bor där är med i pingst- eller missionskyrkan. Många är före detta fiskare eller fiskaränkor. Fem av sju hushåll är släkt med varandra, och barnen flyttar från ön. Det var känslan av det samhället jag ville förmedla.

Korna har Hendrik lämnat bakom sig sedan länge. Just nu är han mest engagerad i en serie nattbilder som han tar bland annat från sin egen balkong.
Nya Nationalmuseum i Oslo, som inte ens är färdigbyggt ännu, har redan bokat in att visa en serie bilder Hendrik tagit av kollektivet Ya Basta i Oslo.
Han har undervisat i foto på Folkeuniversitetet i Oslo, och bodde ett tag själv i Ya Basta. Det var ett intressant ställe, tyckte han, inte bara för att kollektivet låg mitt i ett av Oslos exklusivaste villaområden.
- Jag var i Marocko nyligen, och mitt i kaoset av människor, mopeder och bilar fanns det en viss balans. Ya Basta påminde om det fungerande kaoset. Alla rummen var olika, ändå fanns där någonting jag kände igen. Inredningsmässigt fanns där en stil som återkommer i vänster-vegan-kretsar i hela Europa. Med Ya Bastabilderna är det det dokumenterade rummet, inte den fotografiska bilden som är viktig.
Finns det någon som du visar dina bilder för och rådgör med?
- Jag har några få vänner, både konstskapande och sådana som är helt enkelt ganska insatta i mitt liv som jag diskuterar mina bilder med. Utöver detta har jag nära kontakt med en av mina före detta lärare på Hff, Lasse Lindkvist, samt min nuvarande ”chef”, Annica Karlsson-Rixon.
Hendrik scannar bilder, kopierar och hänger utställning åt fotografen Annica Karlsson-Rixon, som också är professor på Högskolan för fotografi och film i Göteborg.
Han har fått ett assistentstipendium Sveriges bildkonstnärsfond, som ska motsvara ungefär halvtidslön i tio månader.
- Men man får alla pengarna på en gång, och då försvinner de ju på en dag.
På en dag?
- Ja, kanske inte riktigt, men nästan. Det kostade mig 38 000 kronor att producera fyra bilder till utställningen på Hasselblad Center. Jag tar mycket kommersiella jobb för att klara mig. Det är ganska kul. Många konstnärer jobbar inom vården för att försörja sig, men jag tar jobb som press- eller reklamfotograf.
Fast när det gäller vissa jobb drar han en gräns.
- Slaktaren här nere på Hammarkulletorget frågade om jag kunde ta bilder på hans butik… Då sa jag nej.

Lena Kvist

Fler av Hendrik Zeitlers bilder finns på www.hendrikzeitler.com

Zeitlerruta:

Hendrik Zeitler använder en Arca-Swiss storformatkamera med 4x5" och 8x10"-bakstycke. Till hus, rum och landskap använder han ofta vidvinkelobjektiv, dvs 47, 58, 80, 115 mm för 4x5" och 165 och 210 mm för 8X10". Till porträtt och liknande väljer han 180, 210 eller 360 mm till 4x5" och 360 och ibland även 210 mm till 8x10".
Dessutom har han en Pentax 6x7-mellanformatskamera och en Ricoh GR1s-småbildskamera.
Blixtutrustningen, två batteridrivna Profotoaggregat med tre lampor och en massa olika reflektorer är lika viktig som kameran.
Hendrik kontaktkopierar och gör testkopior själv på traditionellt sätt, men lämnar bort kopierandet av utställningskopior.
- Sen monterar jag gärna på plåt eller får ibland bilder ramade. När det behövs, till exempel när negativet är skadat, scannar jag bilderna och producerar dem som lambdakopior på Ilfochromepapper.